och besvärade av sina händer. Formannen hade föreslagit att de skulle hålla sig undan den dagen och gå ut på nötplockning, men farfar William ville inte ett enda ögonblick höra talas om något sådant. — Nej, svarade han i förebrående ton och citerade en vers: ”Ehuru detta har kommit över oss, låt icke våra hjärtan vända sig om eller våra steg gå undan från vägen.”
Så stodo de alltså och sågo på lockarna som ringlade sig kring nacken på deras lyckosamma rival och plymen som svajade, allteftersom hon rörde på huvudet. Efter några ängsliga ansatser och små osäkra ackord blev hennes spel påfallande korrekt och mot slutet fylligt och fritt. Men antingen det nu kom sig av förutfattad mening eller av den mest opartiska känsla, så kunde denna vördnadsvärda lilla kår av musiker icke underlåta att tycka att de enklare toner de brukat frambringa stodo i bättre samklang med den ädla enkelheten hos deras gamla kyrka än de överlastade ackord och mellantoner det var hennes nöje att frambringa.
