— Å, det är lackfärg; jag gned av det från stackars Jacks kista, när vi sänkte den från axlarna ned på båren! Det fäster jag mig inte vid, för det var den sista tjänst jag kunde göra honom; och det vore skräp, om man inte kunde släppa till en rock för en gammal vän.
Fancy lade handen på sin mun i en halv minut. Under flatan på denna lilla hand dolde sig under denna halva minut en liten gäspning.
— Dick, jag tycker inte om att du står där i vätan. Och du får inte sätta dig ned. Gå hem och byt kläder. Stanna inte en enda minut till.
— En kyss åt mig som kommit så lång väg, sade han bevekande.
— Om jag kan nå ned, så.
Han visade en min av missräkning över att inte bli bjuden att stiga om hörnet och in i huset. Hon gled ur sin sittande ställning och böjde sig ned, men inte ens genom att ställa sig på grundmurens kant var det möjligt för Dick att komma i kontakt med hennes läppar som hon nu höll dem. Med en väldig ansträngning skulle hon ha kunnat nå litet längre ned; men då skulle hennes huvud ha kommit ut i regnet.
— Det gör detsamma, Dick. Kyss mig på hand, sade hon och slängde ned den. Och nu farväl.
— Farväl.
Han gick långsamt därifrån, vändande sig om gång på gång för att se på henne, till dess han var utom synhåll. Under denna hans reträtt sade hon för sig själv nästan ofrivilligt och med morgonens triumf ännu i tankarna:
224
