— God afton, mr Maybold, sade hon och kände sig underlig till sinnes. Hon hade lagt märke till — utom den varma glöden i hans ansikte — att det låg en egendomlig skälvning i hans röst och att hans hand darrade som ett asplöv, då han ställde sitt paraply i ett hörn i porten. Utan att någondera vidare sade ett ord steg han in i skolsalen, stängde dörren och gick tätt intill henne. Väl inomhus var uttrycket i hans ansikte icke möjligt att urskilja på grund av den tilltagande kvällskymningen.
— Jag ville gärna tala med er, sade han nu; allvarsamt — om en sak som kommer litet oväntat för er kanske, men som är hela världen för mig — jag vet inte vad det kan betyda för er, miss Day.
Intet svar.
— Fancy, jag har kommit för att fråga er om ni vill bli min hustru?
Fancy ryckte till vid dessa ord från den unge kyrkoherden, som en människa kan rycka till då hon roat sig bekymmerslöst att rulla en snöboll och plötsligt förnimmer sig ha satt en lavin i rörelse. Och i den dödstystnad som följde på dem, kunde mannens och kvinnans andetag tydligt förnimmas, vart och ett för sig; och det var den skillnaden mellan dem att hans andning småningom blev lugnare och mindre hastig efter förklaringen, men hennes, som varit låg och regelbunden, tilltog i snabbhet och febril styrka, tills hon nästan flämtade.
— Jag kan inte, jag kan inte, mr Maybold — jag kan inte! Fråga mig inte! sade hon.
226
