Sida:I grönan skog 1922.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs

— Men jag får inte, för din egen skull, lämna dig en enda minut förrän du är dig själv igen.

— Så där, sade hon och behärskade sin rörelse och reste sig upp; nu är jag inte upprörd längre.

Han gick motsträvigt fram till dörren. — Farväl! mumlade han ömt. Jag kommer i morgon vid samma tid.


229