— God morgon, Dewy. Så glad och belåten ni ser ut! sade mr Maybold.
— Ja, sir, jag är glad och belåten — riktigt belåten! Jag är på väg till Casterbridge nu för att hämta selen till Smart; vi har haft den där sedan i lördags till reparation.
— Jag är på väg till Casterbridge, så vi kan gå tillsammans, sade kyrkoherden. Dick tog ett litet skutt för att komma i kontakt med mr Maybold, som fortsatte: — Jag har för mig att jag inte såg er i kyrkan i går, Dewy. Eller satt ni bakom pelaren?
— Nej, jag gick till Charmley. Stackars John Dunford hade önskat att jag skulle vara en av dem som bar honom till graven, det var en lång tid innan han dog, och i går var det hans begravning. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, fastän jag skulle velat vara hemma alldeles särskilt, eftersom det var den dan då den nya musiken började.
— Ja, ni skulle varit där. Det gick utmärkt bra med musiken i högmässan — utmärkt bra var det; och vad som bättre var, det gamla kapellet visade inte ett spår av ovilja. Alla medlemmarna sjöngo med i den största sämja.
— Det var ju naturligt att jag gärna skulle velat vara med då, kantänka, sade Dick och log ett småleende för sig; när man vet vem som spelade orgeln.
Vid detta rodnade kyrkoherden en smula och sade: — Ja, ja — utan att alls förstå Dicks verkliga mening; men denne fortsatte tveksamt, då han inte fick något svar, och med ett nytt leende av stolt lycka:
— Jag förmodar att ni vet vad jag menar, sir? ni har väl hört om mig och — miss Day?
