Pojken kom till porten och ett brev till mr Maybold bars in.
Han kände igen stilen. Efter att ha öppnat brevet med en hand, som icke var riktigt stadig, läste han dessa ord:
”Bästa mr Maybold! Jag har tänkt allvarsamma och sorgsna
tankar hela natten igenom på den fråga ni gjorde mig i går kväll;
och på mitt svar. Det svaret hade jag som hederlig kvinna
ingen rätt att ge.
Det ligger i min natur — kanske i alla kvinnors — att älska förfining i tankar och manér; men ännu mer än det att alltid bli intagen av tanken på en mera elegant och luxuös omgivning än jag är van vid. Och ni gav mig lovord, och lovord är själva livet för mig. Det var endast min lyckokänsla över detta som dikterade mitt svar. Ärelystnad och fåfänga skulle det kunna kallas; kanske är det också så.
Efter denna förklaring hoppas jag att ni storsinnat tillåter mig att taga tillbaka det svar jag gav i alltför hastigt mod.
Och en bön till: att för alltid hålla hemligt vårt sammanträffande i går kväll och allt som passerade mellan oss där. Bleve det bekant, skulle det för alltid ödelägga en trofast och storsint mans lycka, och jag älskar honom ännu och skall alltid älska honom.
Eder förbundna Fancy Day.”
Det sista skrivna meddelandet som någonsin sändes från
kyrkoherden till Fancy var en brevlapp med endast dessa
ord:
”Tala om allt för honom; det är det bästa. Han skall förlåta er.”
