— Hör! Vad är det, sade en liten seminarist, som också fått vara med denna förmiddag till sin stora förtjusning. Hon sprang halvvägs ned för trapporna och kikade runt staketet. Å, ni skulle, ni skulle, ni skulle bara!
— Skulle vad? sade Fancy.
— Se brudtärnorna! Nu komma de! Det är otroligt! Rent otroligt att musslin kan göra så mycket. Se bara, man känner knappt igen dem, de ser ut som sina egna stormrika systrar som ingen visste att de hade!
— Säg åt dem att komma upp till mig, säg åt dem det! ropade Fancy hänryckt; och de fyra ungmör som hedrats denna dag, nämligen miss Susan Dewy, miss Bessie Dewy, miss Vashti Sniff och miss Mercy Onmey brusade uppför trappan och vaggade fram i gången.
— Om bara Dick ville komma! var åter Fancys bekymmer.
I samma ögonblick blåste en liten slinga av klängväxterna utanför porten in genom det öppna fönstret, och en manlig stämma hördes: — Är du färdig, käraste Fancy?
— Där är han, där är han, ropade Fancy och fnittrade spasmodiskt och andades ojämnt, som om det varit för första gången hon hörde orden.
Brudtärnorna trängdes i fönstret och vände huvudena i den riktning som utvisats, en rörelse varvid åtta örhängen svängde som ett enda: inte att de sågo på Dick, därför att de särskilt önskade att få beskåda honom men med en viktig känsla av deras plikt som lydiga fullbordare av den varelses vilja vars apoteos de medverkade i: brudens.
246
