— Fem; de har begravt tre. Jo jo men, fem stycken; och hon är knappt mer än bara barnet. Men för allan del, det skulle en gång ske och ingen kan säga nåt om det.
Mrs Dewy släppte mr Penny. — Undrar jag var morfar James är? frågade hon ett av barnen. Han sa att han skulle titta in i kväll.
— Ute i vedbon med farfar William, sade Jimmy.
— Nu ska vi se vad vi kan göra med dig, hördes formannen nu yttra i privat tilltalston till kuttingen; han lutade sig över den igen och skulle till att skära ut korken.
— Reuben, fumla inte med tappningen av den kuttingen som det annars görs här i huset, ropade mrs Dewy från spiseln. Jag skulle tappa hundratals fat utan att spilla mer än du gör med ett enda. Det blir ett sprutande och sölande då det går genom dina händer. Jo, han har alltid varit så fumlig inomhus.
— Jaså; ja jag vet att du kan tappa hundratals, Ann — jag vet att du skulle kunna det; kanske tvåhundra. Men jag kan inte lova något om den här. Detta är en gammal kutting, och trät har ruttnat bort kring tapphålet. Den rackaren Sam Lawson — att jag nånsin skulle gen ett sånt namn nu då han är dö och begraven, stackars fä! — han kuggade fullständigt på mig den här kuttingen. ”Reub”, sa'n, han brukade alltid kalla mig bara Reub, stackars fä! — ”Reub”, sa'n, ”den hära kuttingen, Reub, är så gott som ny; ja, så gott som ny. Det är ett vinfat; det bästa portvin i kungariket har legat i den hära kuttingen, och du ska fån för tie shillings, Reub”, sa'n, ”han är värd sina tjuge, jo män, fem och tjuge om han är värd en; och ett järnband eller två kring trät gör den värd tretti av kungens silverslantar, om —”
18
