— Det riktigaste är att brudtärnorna går tillsammans, föreslog Fancy.
— Vad nu då. Det var alltid en ung man och en ung flicka arm i arm på min tid, sade Geoffrey förundrad.
— På min med! sade formannen.
— På vår också! sade mr och mrs Penny.
— Har då aldrig hört talas om något sånt, som att fruntimmerna skulle gå med varandra! sade gamle William, som skulle stanna hemma med morfar James och mrs Day.
— Alldeles som ni och de andra vill ha det! sade Dick som nu då han stod i begrepp att få sin rätt till Fancy bekräftad tycktes villig att avstå från alla andra rättigheter i världen med största nöje. Avgörandet lämnades åt Fancy.
— Nå, då tror jag att jag helst skulle vilja ha det som mor hade det, sade hon, och paren började skrida fram under träden, varje kavaljer med sin dam.
— Åhå, sade morfar James till farfar William då de gingo in igen, jag kan undra vad hon tänker mest på, Dick eller bröllopsståten!
— Ja se såna är di, sade farfar James. Minns profeten Jeremias ord: ”Kan en jungfru glömma sina prydnader eller en brud sin bröllopsskrud?”
Än förbi mörka lodräta furor liknande de högstammiga pelarna i en katedral; än genom en hasseldunge där gullvivor och vilda hyacinter bildade en matta; än under vida bokar med glänsande gröna löv gick deras färd fram till stora landsvägen över Yalbury Hill, som på den punkten gick direkt igenom byn i Geoffrey Days socken; och inom en kvarts timme kom Fancy underfund med att hon blivit
252
