förödmjukande i de personers öron som hade en mera nymodig smak; likaså skulle de aldrig få ses strykande handens avigsida över munnen, när de druckit — ett lokalt engelskt bruk av synnerlig ålderdomlighet men som Fancy påstod vara i avgjort utdöende bland de bättre klasserna. Utom traktens musikanter som voro där hade en man som i grund kände till tamburinen inbjudits från byn Tantrum Clangley — en ort sedan länge berömd för sina invånares skicklighet i trakterande av sådana instrument. Dessa viktiga medlemmar av sällskapet förvisades till en upphöjning två eller tre fot över marken, bestående av en tillfällig uppbyggnad av bräder, stödda på tomfat. Under det dansen pågick, sutto de äldre i en grupp vid trädets stam — en plats som tilldelats dem icke utan protester från de yngre, vilka voro snåla om utrymme för sina piruetter — och med ett bord som skydd mot de dansandes klackar. Här sutto gubbarna och gummorna som nu voro ur dansen och berättade gripande historier, och då och då följde de från sin fristad med ögonen paren som dansade fram eller tillbaka, liksom folk på stranden kan antagas betrakta ett sjöslag i viken utanför; och så återvände de till sina historier när pausen var förbi. De bland den virvlande hopen, som under uppehållen mellan turerna riktade sina ögon mot den sittande gruppen, kunde på grund av musiken och bullret endast upptäcka att någon mycket uppseendeväckande detalj höll på att berättas — betecknad av en eftertrycklig handrörelse, knäppande med fingrarna, slutna läppar och en stirrande blick riktad mot den lyssnandes öga under en fjärdedels minut, vilket hos bemälde lyssnare utlöste ett sådant ömsesidigt minspel,
256
