betala't också. Nu säger jag att det var allt att gå bra långt, Reuben!
— Bra långt, det kan inte nekas, sade allmänna meningen.
— För långt var det, kom Reuben efter de andra. Och vad Sam Lawson beträffar — stackars fä, nu är han också död och begraven — så kan jag gå ed på att jag gjort tunnband åt det fatet femti gånger så väl som en. Det här är ett av mina tunnband — han petade på det med armbågen — det är också ett av mina, och det här, och det här och alla de här.
— Jo, Sam det var en karl det! sade mr Penny och såg begrundande på en liten stol.
— Jo, det var sant, sade Bowman och skakade två gånger på huvudet.
— I synnerhet med en droppe sprit i sig, sade formannen.
— God, men inte just religiös, antydde mr Penny.
Formannen nickade. Sedan han till sist fått hålet och tappen färdiga, sade han: — Nu Susan, en mugg. Och sen skål på er, gubbar!
Tappen stacks in, och cidern sprutade genast ut i en sned stråle över Reubens händer, knän och damasker och i nacken och i ögonen på Charley, som för tillfället skjutit upp sin bedrövelse under trycket av mera intressanta förehavanden och hukat sig ned bredvid sin far.
— Så gick det igen! sade mrs Dewy.
— F―n ta hålet, kuttingen och Sam Lawson med att god cider skulle spillas på det viset! skrek formannen i upprörd ton. Tummen! Låna mig din tumme, Michael!
20
