Sida:I grönan skog 1922.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs

III.
De församlade spelmännen.

William Dewy — alias farfar William — var nu i sjuttioåren; men en varm vitalitet bevarade en mild och något frostig blomma på hans ansikte som kunde erinra en trädgårdsmästare om den solstekta sidan av en pipping; men en smal strimma av pannan, som skyddades från sol och väder av hattbrättet, såg ut att höra till en stadsbo, så rent överklassig var dess vithet. Han hade ett humoristiskt och fogligt väsen, ofta tillsatt med en smula vemod; och hans religiösa tro var fast rotad. Men i grannarnas ögon hade han just ingen karaktär alls. Om de sågo honom gå förbi fönstret, när de fyllt gammalt mjöd på buteljer eller när de just fått ord om sig att vara duktiga karlar som kunde göra vad som helst bara de ville, tänkte de om honom: — Ah, där går den där hyggliga karlen — öppenhjärtig som ett barn! Om de fingo se honom just när de tappat en skilling eller två eller råkat slå sönder en porslinskopp, tänkte de: — Där kommer den där stackars Dewy igen, han med sitt klena vett. Asch, han kommer inte att uträtta något riktigt i hela sitt liv! Om han gick dem förbi när lyckan varken log eller gri-

23