fiol i Chalk-Newton-kyrkan i två och fyrti år) när de hade tankar på att skaffa klarrnetter dit. Joseph, sa jag, var säker på det att om ni skaffar såna där pip-klarrnetter, så fördärvar ni hela uppsättningen. Klarrnetter är inte gjorda för att tjäna Gud med; det kan ni se, bara ni tittar på dem, sa jag. Och hur gick det? Jo, mina kära vänner, pastorn satte upp en orgel på eget bevåg, och det gamla kapellet gick i stöpet.
— Vad det beträffar hur de ser ut, sade formannen, kan jag för min del inte se att en fiol är så mycket närmare himlen än en klarrnett. Den är mycket längre ifrån i stället. Det är alltid något slarvigt och skojaraktigt i utseendet på en fiol, så man skulle vilja säga att Den Onde haft en hand med då den gjordes; men änglarna tror man spelar klarrnett i himlen eller något som liknar det, åtminstone är det så på tavlor.
— Robert Penny, ni har rätt ni, inföll den äldre Dewy. De skulle ha hållit sig till strängarna. Mässingsblåsaren, det är bara mässing — gott och väl; träblåsaren, det är bara trä — gott och väl; trumslagaren, det är trumskinn — gott igen. Men det säger jag vem som än hör på att ingenting går så rakt till hjärtat och så ljuvligt som strängaspelet!
— Hurra för strängaspelet! ropade lille Jimmy.
— Stränginstrumenten skulle ensamma ha klarat sig mot alla nykomlingar i kristenheten. (— Sant, sant, sade Bowman.) — Men klarrnetterna, det var döden. (— Döden var det! sade mr Penny.) — Och dragspel, fortsatte William med högre röst och alltmera upphetsad av bifallet, dragspel och posetiv (— Oj, oj, stönade Spinks) det är usla — vad ska jag kalla dem — usla —
36
