Sida:I grönan skog 1922.djvu/51

Den här sidan har korrekturlästs

med om en så förskräcklig tillställning i hela min långa musikpraktik — aldrig! Och så är han ändå kyrkvärd.

— Har väl bara fått en droppe sprit i skallen på sig, sade formannen. Karln är bra nog, när han är i sin andeliga stämning. Nu är han i sin världsliga stämning. Måste bjuda'n till oss i morgon kväll, tänker jag, och sätta'n på rätt köl igen. Vi hyser inget agg till någon dödlig.

De gingo nu över Mellstock-bron och vandrade längs en skuggad väg utmed Froom-floden bort till kyrkan och prästgården, där de mötte Voss med det varma mjödet och bröd och ost just då de kommo fram till kyrkogården. Detta bestämde dem för att äta och dricka, innan de gingo vidare på ronden, och de gingo in i kyrkan och stego upp på läktaren. Lyktorna öppnades, och hela församlingen placerade sig runt omkring på bänkarna och vad som annars fanns att tillgå och satte i sig ett duktigt mål. Under pauserna i samtalet hörde man genom golvet däruppifrån små toner och knackningar från urverket, vilka aldrig kommo längre än till tornet där de föddes, men försatte varje åhörare som hade anlag för meditation i den föreställningen att här gick Tidens egen bana.

Sedan de blivit färdiga med ätande och drickande, stämde de åter instrumenten och ännu en gång strömmade de ut i nattluften.

— Var är Dick? sade gamle Dewy.

Varje man såg sig omkring på någon annan i sällskapet som om Dick kunde väntas ha gått upp i något annat väsen; och så sade de att de inte visste det.


43