och man såg hur han vände på huvudet åt öster och väster för att i dunklet få fatt i något rimligt svar på frågan; och till sist svarade han med tämligen matt röst:
— Ingenting, far.
— Du tar lång tid på dig för att göra det ingenting, min själ, sade formannen, när de alla vände tillbaka åt prästgården till.
— Jag trodde inte ni hade fått slut på matsäcken i kyrktornet än, sade Dick.
— Kors, vi har farit omkring och snokat överallt och fått för oss att du gjort alla slags farliga saker, och då har du gjort ingenting alls!
— Det tokiga är just att det var ingenting alls, mumlade mr Spinks.
Prästgården blev deras nästa operationsfält, och mr Maybold, nyss i pastorsvärdigheten inträdd, fick sitt dryga mått av nattens musik. Man hoppades att han på grund av sitt kall skulle förmå sig att öppna fönstret, och ett extranummer drogs omedelbart för att locka fram honom. Men mr Maybold rörde sig inte.
— Ett dåligt tecken! sade gamle William och skakade på huvudet.
Men i samma ögonblick förnams en klingande stämma ropa ur sängklädernas djup:
— Tack, kära församlingsbor!
— Vad sa han? frågade Bowman, som var en smula lomhörd. Bowman, som därför talade högt, hade hörts av kyrkoherden därinne.
— Jag sade: Tack, kära församlingsbor! ropade kyrkoherden igen.
— Åh, vi hörde er inte första gången! skrek Bowman.
46
