en kristalldroppe hängde ornamentalt i varje örsnibb, en i nästippen och andra droppar som glittrande paljetter i håret.
Under ett ideligt krasande på det sandade stengolvet utförde far, son och sonson dessa rituella förberedelser; därpå togos basfiol och fioler ned från hörnet där de hängde och strängarna undersöktes och skruvades en nyans över konsert-tonen, så att de kunde låta riktigt stämda, när gudstjänsten tog sin början; detta var ganska angeläget för att undvika den förargliga eventualiteten att stämma om dem i musikläktarens mörka vrå under hostande och nysande, vilket ju kunde förutsättas i fuktigt vinterväder.
De tre stego ut genom dörren och vandrade ned för Mellstock-vägen och buro under armen instrumenten i urblekta överdrag av grön boj och gamla bruna notböcker i handen; Dick befann sig ständigt i förtruppen, och formannen klev på med tårna utåtvända i en överdriven vinkel.
Vid foten av en sluttning fick man syn på kyrkan genom den norra grinden eller ”stegluckan” som den kallades här. Sju rörliga figurer kommo till synes på andra sidan — det var koristerna som väntade på dem och fördrevo tiden med att sitta på en gravhäll i altarform och dingla med benen. Då spelmännen kommo fram, skuttade dessa ungdomar ned och skramlade upp för den gamla trätrappan till läktaren som ett kavalleriregemente; de andra pojkarna i socknen väntade utanför och tittade på fåglar, kattor och andra levande varelser, tills kyrkoherden infann sig, då de plötsligt förvandlades till städade kyrkogångare och marscherade nedför sidoskeppet med smattrande steg.
Musikläktaren i Mellstocks kyrka hade sin egen posi-
50
