nog sin egen melodi som steg uppåt, då läktarens dalade nedåt och tvärtom.
Något sådant hade aldrig förr hänt i mannaminne. Flickorna hade alltid som den övriga församlingen varit blyga och respektfulla i att följa läktarens ledning och sjungit huller om buller, när de varit utan denna ledning; aldrig hade de lagt sig i den ritus som dessa övade konstnärer praktiserade — ingen vilja, ingen enighet, ingen samverkan utan att de förlänades av kören där den tronade ovanför dem.
En förtvivlad energi började utvecklas av strupar och strängar där uppe på läktaren och fortsatte genom hela den musikaliska delen av gudstjänsten. Så snart stråkarna lagts ned och mr Pennys glasögon stuckits i fodralet och texten lästs, började ett indignerat viskande.
— Hörde ni det, kära själar? sade mr Penny i en uandning som lät som ett stönande.
— De fräcka slynorna! sade Bowman.
— Det är ett sant ord; min själ, de var lika höga i ton som vi, fioler och alltihop, om inte högare!
— Fioler och alltihop! ekade Bowman bittert.
— Kan man tänka sig något näsvisare än när kvinnfolk slår sig ihop? mumlade mr Spinks.
— Vad jag skulle vilja veta är det, sade formannen — i en ton som om han redan visste det men för kulturens skull måste förkunna det i ord, vad folk har för intresse av att säga åt jäntor att sjunga på det viset, när de inte sitter på läktaren och aldrig har satt sin fot där i hela sitt liv? Det är frågan, det, gubbar.
— Det är läktarn, som ska sjunga, det vet hela världen, sade mr Penny. Kära själar, vad skulle det tjänt till att
54
