sig med resignerad tystnad utom den sista som framkallade en mild vädjan: — Seså, seså, Ann!
— Minsann, kära Reuben, det är ett rent spektakel att se en sådan man, sade mrs Dewy med den barskhet som får ursäktas hos en länge prövad maka. Hon gav honom en ny sväng runt och plockade åtskilliga av hästen Smilers hår från hans rockärm. Reubens tankar föreföllo upptagna på annat håll, och han gäspade. — Och kragen på din rock är en skam att skåda — ett helt lager av smuts eller damm eller flott eller vad det kan vara. Säg mig, var i all världen har du fått allt det?
— Det är min natur att bli svett i sommarväder, tänker jag. Jag blir alltid så ångande het, när jag stökar det allra minsta.
— Javisst, Dewys har alltid varit en sån grovhudad släkt. Din bror Bob till exempel — tjock som ett ölfat — och lika simpel för resten; alltid med sitt grova sätt — Hur har du det, Ann? — när han möter mig. Jag ska ge honom för Hur har du det? jag! Bara solen skiner upp en fattig minut, så rinner det av dig i hela synen — jag har väl aldrig sett maken!
— Blir jag varm på vardagarna, så får jag väl lov att bli varm på söndagarna med.
— Om någon av flickorna tar efter sin far i det, så blir de allt nätta att se på, de stackarna! Ingen av min familj har haft en sån simpel mani att svettas, nej inte en. Men du milde, de här Dewys! Om jag kan begripa hur jag nånsin kom in i en sån familj.
— Den kvinnliga svagheten din som kom dig att lystra till mig. Så var det väl, kan jag tänka. Men det såg ut som om formannen hört sådana ord av sin gumma
58
