Gästerna voro alla samlade och formannens julfest hade nått det stadium som inträder vid tiotiden på lantliga bjudningar. I den stunden hördes ljudet av en fiol som stämdes från det inre av handkammaren.
— Det är Dick, sade formannen. Pojken är alldeles vild på att dansa.
— Dick! Nej, jag kan inte — jag kan sannerligen inte tillåta någon dans alls förrän juldagen är gången, sade gamle William med eftertryck. När klockan slagit tolv, så får ni dansa så mycket er lyster.
— Ja, det måste jag säga, William, att det är reson, sade mrs Penny. Om man har en bjudning på juldagsafton, så är det bara städat och god hänsyn för vår kyrka att det är en sittandes bjudning. Danstillställningar är nog mycke bra, och så vidare och så där; men det är alltid nåt misstänkt med en danstillställning. Ja visst: vänta tills klockan slår, ungdomar — det säger jag.
Det hände sig att lite varmt mjöd sköt upp i huvudet på mr Spinks just i det ögonblicket.
— Dans, sade han, är en högeligen styrkande, livande och hygglig förrättning, synnerligen med lite dryckjom till! Och dans är något gott. Men varför bryta med gammal sed, Richard och Reuben och alla här i sällskapet. Varför skulle vi göra det, frågar jag bara?
— Ingenting i den vägen förr än efter tolv, sade William.
Fastän Reuben och hans hustru skötte allt som rörde världsliga angelägenheter, fick den gamle i regeln sin vilja fram i alla religiösa frågor, och hans klara och fasta begrepp i de sakerna uppvägde till fullo en viss svaghet i husliga spörsmål. De yngre sågo därför sina förhopp-
60
