han var en lång karl, och jag kunde inte tro att en så'n listen pyssling hade något att göra med mig. Men fram klev han och över tröskeln, inte John, men just samma lila pyssling till karl i skomakarförklä —
— Du behöver inte vara så förskräckligt noga med liten och pyssling! sade hennes man.
— In marscherar han och ned sätter han sig och åh, du milde, rände jag inte upp i övre våningen, och själ och kropp hängde nätt och jämnt ihop. Nåja, för att korta av på den historien, så hände sig till slut att John Wildway och jag blev osams och skildes åt; och vad får jag väl se, den rätte mannen kom! Penny frågade mig om jag ville dela ljuvt och lett med honom, och innan jag visste ordet av, så var saken klar.
— Jag har trott att du inte visste bättre besked nån enda gång i ditt liv; men jag har kanske tatt miste, sade mr Penny sakta.
Sedan mrs Penny berättat slut, lät hon sin blick vila på de scener hon just upplivat och som uppenbarligen tilldrogo sig inför henne mitt i rummet. Mr Pennys anmärkning fick inget svar.
Under detta samtal kunde man ha märkt formannen och hans hustru stå i ett undangömt hörn och i en mystisk närhet till varandra, vilket innebar att de utbytte något knappt förnimbart meddelande, som tydligen inte hade något att göra med deras gästers samtal, men väl deras materiella välfägnad. Till sist måtte något slutresultat ha vunnits, ty man och hustru stodo inte längre i så nära kontakt, och formannen marscherade in i handkammaren, gnolande en melodi som han inte riktigt kunde fullfölja, för att därpå börja sjunga en visa, av vars text
70
