börja med kritiserade han hennes sätt i sitt stilla sinne, men efter många för och emot kom han till den slutsats att det nog inte var så farligt.
— Det är en ny sorts musik, det där, sade miss Fancy med den lilla skärpa, som hennes position som sedernas väktare i församlingen krävde: hon syftade på kontrasten mellan slamret med knivar och gafflar och de nyss förklingande tonerna från fiolerna.
— Jo visst; och jag vet inte vilket som låter ljuvligast i ens öron när en kommit över fyrti, sade formannen; utom för allt i världen vad far beträffar. Aldrig har väl nå'n levande människa haft ett så'nt sinne för toner. Han blir rörd i sitt innersta av dem; inte sant, far?
Den äldste Dewy log till svar på Reubens fråga från sin plats i bakgrunden.
— På tal om att bli rörd i sitt innersta, sade mr Penny, ska jag aldrig glömma första gången jag hörde Sorgmarschen. Det var vid korpral Ninemans begravning i Casterbridge. Det kom rent av håret att krypa och fläkta på mig som på en flock får — jojo, kära själar! Och när det var slut och den sista trumpetstöten förklingat och skotten fyrades av över den döde hjältens grav, då hängde det en iskall svettdroppe i pannan på mig och en droppe på kindbenet. Åh, det är något till högtidligt!
— Ja, vad beträffar far därborta i hörnet, sade formannen och pekade på gamle William, som just stod i begrepp att stoppa munnen full, så skulle han kunna svälta ihjäl för musikens skull, lika mycket som när han var en pojkspoling på femton år.
— Ja, vet ni vad, sade Michael Mail och harskade sig grundligt som en talare, som riktigt vill göra intryck; det
72
