Sida:I grönan skog 1922.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs

är nog ett slags band av harmoni mellan musik och ätande. Han lyfte bägaren till sin mun och drack sig gradvis från en upprätt hållning till en starkt bakåtlutad, medan blicken vandrade i en båge från väggen framför honom till taket ovanför. Så klarade han strupen på ett annat håll: — En gång satt jag i den lilla matsalen på ”Tre Sjögastar” i Casterbridge och åt en bit mat, och då spelade en musikkår upp ute på gatan. Det var en fin mässingsorkester, må ni tro! Jag satt där och åt stekt lever och potatis, det minns jag så väl — ja, det gjorde jag, och om det så gällde livet, kunde jag inte låta bli att tugga i samma takt. Musikkåren spelade i sex åttondels; sex åttondels tuggade jag, antingen jag ville eller ej. Musikkåren gick över till fyra fjärndels; och i fyra fjärndels gick tänderna tvärs genom lever och potatis som en maskin. Fint må ni tro! Nej, jag glömmer aldrig den musikkåren.

— Det var den taktfullaste historia jag nånsin hört, sade morfar James med den frånvarande blick som passade till djupgående kritik.

— Jag tycker då inte om Michaels taktfulla historier, sade mrs Dewy. De är betydligt grova för en person med god smak.

Gamle Michaels mun fick små ryckningar som om han ville le, men inte visste var han skulle börja, vilket gradvis satte sig till ett uttryck, innebärande att det inte var ett obehag att korrigeras av en förträfflig kvinna som formannens hustru.

— Nå, det vill jag säga, sade Reuben med allvarlig bestämdhet, att en så'n där grovhet som sårar Anns käns-

73