Men den stunden kom, då kärlekens tålamod även vid tjuguett år icke stod ut längre. En lördag nalkades han skolan med en oskuldsfullt likgiltig min och hade tillfredsställelsen att se föremålet för sina efterforskningar sysselsatt i bortre delen av trädgården och försöka med spade och trädgårdshandskar utrota ett ogräs som nästlat sig in där.
Han dolde sina känslor av hänsyn för ett par misstänkta stugfönster mitt emot och försökte se ut som en person, stadd i brådskande ärenden, som ville lämna av näsduken och ha det obetydliga ärendet klarerat.
Detta försök misslyckades grundligt; ty då han nalkades grinden, fann han den låst för att hålla barnen, som lekte vid framfasaden, från att springa in på hennes privata område.
Hon såg honom inte; och han kunde bara utfundera en sak att göra, och det var att högt skrika hennes namn.
— Miss Day!
Dessa ord uttalades med en knyck på huvudet och en min, som om han ämnade inge stugorna mitt emot den föreställningen att han nu helt enkelt var en person som tyckte om att skrika för att fördriva tiden, utan att mena någon särskild person inne i någon trädgård. Namnet dog bort i rymden, och den omedvetna miss Day fortsatte att gräva och rycka upp som förut.
Han skruvade upp sig till att än mera stoiskt uthärda stugfönstren och hojtade en gång till. Miss Fancy lade inte märke till något alls.
Han hojtade tredje gången med ursinnig desperation och vände sig därpå plötsligt om och gick några steg, som om det inte alls varit för sitt eget nöje han kommit.
80
