II.
Ett sammanträde av spelmännen.
Det var aftonen av en vacker vårdag. Den nedgående solen stod som en dimmig massa brinnande ambra vid horisonten, och dess konturer löstes upp av molnflikar som hängde kring den som orediga hårlockar.
De förnämsta medlemmarna av Mellstock-kapellet stodo i en grupp framför mr Pennys verkstad i den nedre delen av byn. De stodo alla praktfullt belysta, och varje medlem uppvaktades av en skugga så lång som en kyrkstapel; ljuset kom så lågt nere, att deras hattbrätten icke voro till någon nytta alls för att skydda ögonen.
Mr Pennys hus var det yttersta i denna del av församlingen och låg vid stora vägen i en sänka, så att kärrornas hjul och hästarnas ben gingo i jämnhöjd med bodfönstrets brätte. Fönstret var lågt och brett och stod öppet från morgon till kväll; mr Penny själv kunde oföränderligt ses arbeta därinne som ett inramat porträtt av en skomakare, målat av en modern Moroni. Han satt med ansiktet vänt mot vägen och höll en stövel i knät och prylen i hand, men såg bara upp ett ögonblick då han sträckte ut armarna och böjde sig framåt vid åtdragningen; då blixtrade glas-ögonen till mot den förbipasserande och stodo blanka och
