och läsa upp den bra. Det är hur det hängde ihop med predikan. Den kom aldrig riktigt ur pennan för honom.
— Tja, predikan kunde nog ha blivit bra; för självaste Predikarens predikan låg i Predikarens bläckhorn, innan han fiska' opp den.
Mr Penny, som just var i färd med att draga till becktråden hårdare, kunde nu unna sig tid att se upp och slänga in ett ord just vid den punkten.
— Han decklamerar inte — det måste man medge i alla fall.
— Han suddar till allt rent förskräckligt, den karlen, vad det anbelangar, sade Spinks.
— Nånå, vi ska inte säga nå't om det, svarade formannen; för jag tror inte det gör för en styvers skillnad för oss fattiga syndare nu eller hädanefter, antingen hans predikningar är bra eller dåliga, gubbar.
Mr Penny gjorde ett nytt hål med prylen, stack in tråden och såg upp igen och uttalade sig i detsamma han slog ut med armarna.
— Det är hans många påhitt, kära själar, det är vad som är felet. Han bet ihop tänderna, då han gjorde ett extra herkuliskt drag och fortsatte: — Det första han gjorde när han kom hit var att bråka om kyrkans affärer.
— Precis, sade Spinks; det var det allra första han gjorde.
Mr Penny, som nu hade fått församlingens öra, mottog förtroendet, slutade upp med sin söm, sväljde en liten smula luft som om det varit ett piller, och fortsatte:
— Det nästa han gjorde var att fundera på att ändra kyrkan, tills dess han märkte att det skulle kosta pengar och mycket annat och då funderade han inte vidare på det.
