— Nej, det har ni rätt i. Hon har då en märkvärdig sömn. Gå nu och lägg er, barn. Melanies spöke var säkert ingenting annat än en katt, som var på jakt efter fåglar uppe i trädet. Ni kunna vara alldeles lugna, det kommer inte igen en gång till.
Därmed var det slut på spökeriet. En stund efteråt sovo husets invånare åter djupt. Melanie lät sin lampa brinna — hon vågade inte till något pris ligga i mörkret.
Då Nelly var viss på, att allt åter var tyst i huset, återfick hon jämte känslan av trygghet också sitt goda lynne. Hon sökte fram äpplena under sängtäcket och började lugnt att äta, som om intet hade förefallit.
— Vad är det, du gör? frågade Elsa. Hon hade ännu inte vågat röra sig och badade i svett.
Jag äter äpplen, svarade Nelly lugnt.
— Men, Nelly, hur kan du? viskade Elsa. Jag darrar ännu i alla leder, mitt hjärta bultar som en hammare — och du kan ligga och äta! Kasta bort äpplena — de äro ju inte våra. Ack, Nelly, det var en dum historia!
— Åhå, sade Nelly och åt helt lugnt, man måste låtsa, som om man vore hemma hos sig. Plåga dig inte med oro i onödan — kläd hellre av dig och packa ner dina saker i kofferten. Och sedan kan du sova i lugn, my darling, ingen anar, att det var vi, och du är ju klok och tiger, söta Elsa.
Men Elsa kunde inte deltaga i Nellys skämt. Tanken på att ha fört förestånderskan bakom ljuset plågade henne i hög grad. Hon klädde tyst av sig och packade omsorgsfullt ned sina saker i kofferten, varefter hon gick och lade sig igen.
Sömnen ville likväl inte infinna sig. Nellys jämna. andedrag röjde att hon länge hade legat i sin sötaste sömn,
