Den här sidan har korrekturlästs

medan Elsa fortfarande låg vaken. Tanken på, hur nära de hade varit att bli upptäckta, skrämde sömnen ur hennes ögon för var gång, hon slumrade in. Och då hon äntligen somnade, plågades hon av de förfärligaste drömmar. Än var man efter henne, än föll hon ned från trädet, och slutligen och till sist förvandlades hon till en fågel, och en stor uggla ville äta upp henne.

Då fröken Raimar tidigt följande morgon gjorde sin morgonpromenad i trädgården, stannade hon vid äppleträdet. Hon skakade på huvudet och ropade på trädgårdsmästaren.

— Det måtte ha varit tjuvar i trädet, Lange, sade hon. Se så mycket löv och till och med kvistar, som fallit ned. Där ligga också några äpplen, som de måtte ha tappat. Under frukttiden får ni lov att då och då göra en rond genom trädgården om natten.

— Det är mig en gåta, hur de kommit in, sade trädgårdsmästaren betänksamt. Grindarna voro stängda. De måtte ha klättrat över muren.

— Det är nog möjligt, menade fröken Raimar och var nu säker på att det var en tjuv och inte något spöke, flickorna sett.

De båda flickorna stodo uppe vid sitt fönster och hörde varje ord. Elsa svettades och frös omväxlande och hon blygdes djupt. Nelly däremot skrattade belåtet och ansåg alltsammans som ett lustigt skämt.

— Det är härligt, sade hon, jag kan skratta ihjäl mig. Om de visste, att de hade tjuvarna i huset! Vad de skulle bli förvånade!

Elsa höll henne för munnen.

— Du får inte skratta åt det, Nelly, sade hon med bestämdhet. Jag ångrar hela tilltaget. Fröken Raimar kallade oss tjuvar och vi äro tjuvar. Det tänkte jag alls inte på, och det var mycket illa av mig.


102