— Vem skulle döma så strängt, tror du? tröstade Nelly. Det man äter upp, har man aldrig stulit, kom ihåg det. Fröken Raimar får så bra betalt, så hon kunde ha råd att bjuda oss på de där äpplena. Se så, kom och giv mig en kyss och se inte så hängfärdig ut, du lilla pojkslyngel!
Det tjänade till ingenting att disputera med Nelly. Hon framställde alltsammans i så oskyldig dager, att Elsa kände sig lättad, om hon också inte blev överbevisad. Men i en sak hade hon fattat sitt beslut. Nelly måste taga henne i handen på, att de aldrig mera skulle göra sig skyldiga till något dylikt pojkstreck.
★
Dagarna blevo kortare och kortare. Oktobervinden susade genom träden och lekte ibland de gula, vissnade bladen. Institutets trädgård låg öde och övergiven, ty nu var det förbi med det härliga livet i det fria, och flickorna voro mer eller mindre hänvisade till sina rum.
Om vardagarna märkte de det mindre, men om söndagseftermiddagarna, som de blivit vana att tillbringa i trädgården, kände de sig dubbelt innstängda. Inne i rummen var det så dystert och tråkigt — det var i alla fall Elsas åsikt. Man kunde inte skriva brev oupphörligt eller sy. Fördriva tiden genom att skriva romaner kunde bara Flora, och hon önskade också, att söndagseftermiddagarna skulle vara i evighet.
— I dag kommer jag upp i ert rum, sade hon en söndagsmorgon till de båda väninnorna. Jag skall läsa upp min nyaste novell högt för er — ja, det förstås, bara början och slutet, det övriga har jag inte skrivit, jag arbetar alltid på det sättet. Jag är säker på att ni bli förtjusta, små barn! Jag känner själv, hur bra mitt sista arbete lyckats.
