“Vad skall jag göra?” viskade hon, och hennes ljuva ansikte fick ett uttryck av sorgsen försakelse. “Han älskar mig — och jag älskar honom! Men Aurora älskar honom också, och hon är min älskade syster! Kan jag stå ut att se henne lida? — Nej — aldrig! Om jag så skulle dö av ett krossat hjärta!”
Hon suckade djupt. “Att dö! Men jag känner att jag icke dör — det brister icke, mitt hjärta — det skall fortfara att klappa — — — det vore kanske bättre att för evigt tvinga detta seglivade hjärta att stanna!”
Här gjorde Flora ett litet uppehåll, och Nelly kunde inte hindra sig att avbryta henne.
— Så förfärligt sorgligt! utbrast hon. Den stackars flickan med förgätmigejögonen och det seglivade hjärtat! Varifrån hade hon kommit i båten? — Så ensam mitt på det upprörda havet —
Och hon skrattade så hjärtligt åt Floras barnsligheter, så att hon fick tårar i ögonen.
— Så avskyvärt av dig, Nelly, att du avbryter mig! utbrast Flora förargad. Om du hade en gnista poesi inom dig, skulle du förstå mig. Men du är bara prosa — prosa från huvud till fot.
— Å, så lustig du är, Flora! skrattade Nelly. Läs nu vidare om ditt sorgens offer, så skall jag sitta så tyst och inte skratta.
Men Flora samlade förnärmad ihop sina papper. Detta var likväl inte så allvarligt menat, ty hon lät sig genast bevekas av Elsas böner och lovade att också läsa upp slutet. Hon hade redan öppnat sin mun för att fortsätta, då hon blev avbruten av Melanie, som kom inspringande.
— Flickor, ropade hon ivrigt, det har hänt något förfärligt intressant! Tänk er, just nu kom en högst elegant dam
