Den här sidan har korrekturlästs

Flickornas nyfikenhet blev emellertid satt på ett hårt prov. De fingo vänta mer än en halvtimme, innan någon kom. Men då syntes den främmande damen komma långsamt där förbi i livligt samtal med förestånderskan.

Det hade lyckligtvis börjat skymma, och damerna voro så upptagna, att de inte lade märke till de många ansiktena bakom glasdörren — de nyfikna skulle i annat fall ha kunnat vänta sig en allvarsam straffpredikan av fröken Raimar.

— Vad hon är vacker! sade Nelly halvhögt.

— Var då tyst, Nelly, viskade Orla, som lagt örat intill nyckelhålet för att lyssna.

— Vad säger hon? frågade Flora. Jag tycker att hon talar franska.

— Nej, italienska, påstod Melanie, som för några dagar sedan börjat studera detta språk.

— Hon talar samma språk som vi, förklarade Greta. Just nu sade hon: min lilla Lilli.

— Jo, du hör bra, du, utbrast Orla, engelska talar hon.

— Å, det är en landsmaninna till mig, ropade Nelly belåten.

— Fröken Raimar står ju därute i korridoren med den främmande, viskade Orla. Om hon ser sig om, så äro vi uppdagade.

I detta ögonblick kom Rosi Müller från andra ändan av korridoren. Hon såg förvånad på den belägrade glasdörren. Flickorna måste maka sig undan för att hon skulle kunna gå fram.

— Vad ni kunna vara barnsliga! sade hon i milt förebrående ton. Jag förstår mig inte på er.

— Nej, du som är “fullkomlig”, invände Greta.

Rosi hörde inte på denna näsvisa invändning.

— Kom, så sätta vi oss kring bordet med våra handarbeten, sade hon, då man tänt gasen. Vi ha ännu inte slutat den där

107