berättelsen av Ottilia Wildermuth. Kanske du vill läsa högt i dag, Orla?
Men det blev ingenting av med läsningen. Just som Orla skulle börja, kom fröken Gussow in med Lilli i handen.
— Se här, Lilli, sade den unga lärarinnan, här kan du genast göra bekantskap med dina blivande väninnor.
Den lilla skakade på huvudet.
— Flickorna äro alltför stora, sade hon med sydtysk dialekt och utan att vara det allra minsta blyg — de kunna inte bli mina väninnor.
Nelly hittade genast på en utväg. Hon lade sig på knä och sade:
— Nu är jag en liten flicka liksom du, nu kan du leka med mig.
Lilli skrattade.
— Nej, du är stor, sade hon, men jag tycker om dig — och dig också, vände hon sig till Elsa, som stod bredvid Nelly. Du har nästan lika vackra lockar som jag. Du skall bli min väninna, dig skall jag leka med.
Hon tog Elsa i hand och såg trohjärtat på henne med sina stora ögon. Den unga flickan var helt och hållet förtjust över den lillas förtrolighet, kysste och smekte henne.
Naturligtvis voro alla pensionärerna förtjusta i barnet, som stod ibland dem som en ljusalf. Lilli hade långa, blonda lockar, som ringlade sig ned över skuldrorna, och de svarta ögonen och de mörka, fint penslade ögonbrynen bildade en egendomlig kontrast därtill. Den broderade, mycket korta, vita klänningen lämnade hals och armar bara. Ett högrött sidenskärp var bundet om livet.
— Du söta, förtjusande unge! — Lilla ängel! — Lilla älva! Med dessa och andra lika överspända uttryck gåvo flickorna luft
108