åt sin hänryckning. Fröken Ramar hade obemärkt kommit in och skakade på huvudet, då hon hörde dessa utrop.
Hon trädde fram och tog Lilli i handen.
— Kom, sade hon, först och främst skola vi kläda om dig. Du kunde förkyla dig i din tunna klänning.
— Snälla fröken, låt mig få vara här, bad hon. Jag fryser inte, jag går nästan ständigt så här klädd. Jag har så roligt här hos flickorna.
Fröken Raimar var emellertid obeveklig.
— Kom, barn, sade hon vänligt, du träffar dem igen vid kvällsvarden.
Lilli blev inte surmulen för det.
— Låt Elsa komma med mig, fröken, bad hon.
Denna begäran beviljades. Då Elsa och Lilli lämnat rummet, vände sig förestånderskan till sina elever med några allvarsamma förmaningar:
— Jag ber er att ni hädanefter inte säga Lilli sådana artigheter, så att hon hör dem. Ni vilja väl inte göra henne fåfäng? Hon är ett mycket vackert barn, och hon har antagligen fått höra det mera än en gång, ty oförståndiga människor finns det gott om. Men vi skola åtminstone inte göra oss skyldiga till det felet, och jag hoppas att ni bli försiktigare för framtiden. — Lilli kommer att stanna här hos oss. Jag har inte talat om det för er, därför att det inte var alldeles avgjort.
Var bo Lillis förärldrar? frågade Flora.
— I Wien, svarade fröken. Fadern är död, och modern är en framstående skådespelerska. Hon har inte mycken tid att sysselsätta sig med barnets uppfostran och skickar därför Lilli till oss.
— Lillis moder är vacker, sade Nelly.
— Var har du sett henne? frågade förestånderskan en smula överraskad.
