Den här sidan har korrekturlästs

— Jag såg henne gå förbi, svarade Nelly och rodnade lätt.

— Hon kunde tyvärr icke stanna här längre, sade föreståndarinnan, vänd till fröken Gussow. Hon reser tillbaka i kväll med snälltåget.

Flickorna stodo i en tät klunga omkring dem och lyssnade till varje ord. De ville så “förfärligt gärna” höra något mera om Lillis moder, som intresserade dem ofantligt, därför att hon var skådespelerska. Men de fingo ingenting veta. Samtalet blev avbrutet, och fröken Raimar återförde de vetgiriga ungdomarna en smula tvärt tillbaka till verkligheten.

— Vems tur är det att duka bordet? frågade hon. Det är tid att dricka te.

Det var i dag Elsas och Floras tur. Den sistnämnda skyndade genast ut och kom snart tillbaka med Elsa. Var och en bar en hög tallrikar, som de ställde ifrån sig på ett av småborden. De togo fram dukar och började breda dem över bordet.

För ej särdeles många månader sedan skulle Elsa ha ansett det som något otänkbart, att hon skulle utföra ett dylikt arbete. I dag stod hon, klädd i sitt rosenröda köksförkläde och utförde sitt åliggande lika ordentligt och raskt som någon av de andra kunde göra det.

Visserligen hade det inte alltid gått lika raskt, och nog hade det kostat henne mången strid med sig själv, innan hon kunde bekväma sig till att göra “pigsysslor”. Den godmodiga hushållerskan kunde berätta ett och annat om hennes halsstarrighet, och hon hade många mindre belevade svar att tillgiva Elsa.

En gång, då hon tappat en tallrik med smörgåsar och även slagit omkull mjölktillbringaren, bad hushållerskan henne se sig litet före en annan gång.

— Nej, svarade hon uppstudsigt, jag vill inte se mig för — jag bryr mig inte om sådant göra.


110