med något arbete av sin egen hand. Mer än en gång hade hon på guvernantes enträgna uppmaningar börjat ett litet arbete, men hon hade inte kommit långt med det. Hon hade alls inga anlag ditåt, påstod hon, och tänkte aldrig på, att det inte var annat än tålamod och uthållighet, som fattades.
— Vad skall du giva åt dina föräldrar? frågade Nelly, som var flitigt sysselsatt med att teckna en döende hjort i svartkrita. Teckningen var ämnad till julgåva åt farbrodern i London, som underhöll henne i pensionen.
— Det har jag ännu inte tänkt på. svarade Elsa. Tror du, Nelly, tillade hon efter något funderande, att den där rosen, som jag håller på att teckna, skulle roa pappa?
— Naturligtvis! Men då måste du vara riktigt flitig — eljest kommer julen långt innan du blir färdig. Och vad skall du giva din mamma? frågade Nelly.
— Min mamma? Hon dröjde en stund med svaret, så sade hon äntligen: Jag skall köpa någonting åt henne.
Nelly var inte riktigt nöjd med svaret. — Köpta saker har man ingen vidare glädje av, sade hon. Varför kan du inte vara så snabb i fingrarna, så du kan göra något själv åt henne också?
— Nelly har rätt, blandade sig Rosi i samtalet. Hon satt bredvid Elsa och höll på med en duk i gammaltysk stil. Din mamma har föga glädje av en sak, som du har köpt.
— Jag kan ingenting, tillstod Elsa öppet.
— Vi skola hjälpa dig, lovade Rosi. Och fröken Gussow, som kom til dem, tog från Elsa sista skymten av tveksamhet.
— Du kan göra en sykorg, likadan som den Annemie håller på med. Det kan du nog, det är jag säker på.
Och det lyckades verkligen, till och med vida bättre än Elsa kunnat hoppas. Hon var uppsluppet glad, då korgen var färdig på åtta dagar och befanns lyckad.
