Den här sidan har korrekturlästs

— Det är fjorton dagar kvar till julen, sade hon till Rosi, och jag måste ännu göra något arbete åt fröken Raimar och fröken Gussow.

— Och åt min Lori, snälla Elsa, tiggde Lilli, som hade för vana att komma in i arbetsrummet under onsdagseftermiddagarna och då tog plats bredvid Elsa, som hon sade sig tycka så mycket om, så hon ville äta upp henne. Min Lori måste ha en ny klänning, fortfor hon och höll upp sin docka i vädret, förbarma er över henne till julen. Se, den gamla är så dålig.

Naturligtvis lovade Elsa att uppfylla hennes hjärtas bön, och detta löfte beseglade hon med en kyss på barnets röda läppar.

— Jag har en stilfull idé — ordet stilfull var sedan några dagar tillbaka på modet i pensionen — ropade Elsa på aftonen samma dag, då hon var ensam med Nelly. Jag köper en ny docka åt Lilli och utstyr henne själv. Vad säger du om det?

— Ja, det var verkligen en stilfull idé, medgav Nelly. Men, barn lilla, har du tänkt på att det är dyrt, både dockan och tillbehören? Hur står det till med din kassa?

— Å, det är ingen nöd, jag har mycket pengar, försäkrade Elsa mycket bestämt. Hon tog fram sin portmonnä ur byrålådan och räknade upp sina skatter.

— Tolv mark, sade hon, det är mera än jag behöver, icke sant?

— Fröken är en mycket klen räknemästare — Nelly ryckte henne obarmhärtigt ur sina illusioner — jag tänker, de räcka inte långt.

Elsa såg med ett tvivlande uttryck på sin väninna.

— Du pratar, sade hon, tolv mark måtte väl vara mycket pengar.

— De räcka inte, påstod Nelly ändå, hör på, så skall jag göra ett överslag:


114