— Se, Rosi, utbrast Melanie och höll fram en av de förgyllda kottarna under gaslågan, är den inte vacker! Utomordentlig, inte sant? Alldeles jämnt, verkligen konstnärligt förgylld har den blivit, man kan inte upptäcka några mörka fläckar. Och hon betraktade nöjd med sig själv detta praktexemplar från alla sidor.
Orla och Rosi fortforo flitigt att pensla och lade den ena kotten efter den andra ifrån sig.
— Du är i högsta grad tråkig med ditt ständiga självberöm. sade Orla. Jag har ännu inte träffat på någon, som prisar sig själv såsom du. Arbeta i stället och skryt inte.
Melanie kände sig träffad och rodnade.
— Du är stygg, Orla, sade hon retad, du har då intet sinne för oskyldigt skämt.
— Flickor! avbröt dem fröken Gussow, som satt vid andra ändan av bordet och höll på att förgylla äpplen och nötter, ingen träta! Kom hit, Melanie, så kan du hjälpa mig, och du, Elsa, försök, om du kan taga Melanies plats.
Elsa lät ej bedja sig två gånger. Hon fattade penseln och utförde arbetet med hastig och van hand. Orla var mycket nöjd med henne.
— Stryk bara inte så tjockt på, varnade hon, eljest förslår inte vårt förråd av guld och silver.
Flora och Annemie gjorde girlander av guldpapper. — Ett själsdödande arbete, pustade Flora, och totalt utan lyftning. Varför skall man styra ut granen med allt möjligt lappri? Är den inte allra härligast i sin doftande, gröna naturkostym? Att sticka gula vaxljus i dess mörka nålspetsar — en gyllene stjärna högst upp i dess topp — svävande — strålande stjärna — se det är poesi!
Nu kunde inte Annemie hålla ut längre, hon blev så skrattlysten att hon rusade upp och sprang sin väg för att få skratta ut.
120
