Alldeles under trädet stodo Greta och Nelly. Den sistnänmda var uppflugen högt upp på en trappstege och hade i sin hand en hel påse med salt. Den andra höll en spilkum med lim och var Nellys biträde, det vill säga, hon räckte Nelly penseln, varmed grenarna beströkos med lim, varpå Nelly slog ut salt över dem.
— Nu är jag en stormvind och virvlar upp snö över granen, skämtade Nelly.
— Ja, verkligen — grenarna bli vita! ropade Elsa och lämnade sitt arbete för ett ögonblick för att taga snövädret i närmare betraktande. Det är verkligen präktigt — det där tycker jag om! Det är verkligen förtjusande!
Visserligen föll rätt mycket av saltet ned på golvet, men Nelly blev inte avskräckt för det, utan samlade upp det igen och strök det med handen på limmet över grenarna.
— Du gamla grangubbe skakar av dig all snön, sade hon. Det är ett otrevligt arbete, man blir alldeles klibbig om fingrarna.
Rosi gick nu också bort till granen för att smycka den med de lysande grankottarna. Hon var inte sig lik. Hennes eljest så intetsägande ansikte hade ett uttryck av glad förväntan, hennes milda ögon strålade och hennes kinder hade fått färg.
— O, du härliga, du välsignade julekväll! gnolade hon sakta för sig själv med sin friska röst. Fröken Gussow ropade till henne:
— Sjung högre, Rosi, så komma vi i den rätta julstämningen, när vi sitta här och arbeta.
— Vi sjunga allihop! ropade Greta och Annemie. Få vi det, fröken Gussow?
— Gärna för mig, men dämpat, flickor, så att inte småttingarna vakna.
Och nu ljöd fyrstämmig den vackra julsången från de ung-
