— God natt, god natt! ropade alla tillbaka och Elsa tillade: Ack, fröken, om det vore i morgon!
Det blev ett liv dagen därpå! Flickorna voro utom sig av glädje. Elsa var obändigt barnslig och Nelly hjälpte henne trofast därmed. Annemie skrattade åt varenda obetydlighet, ja, till och med Rosi, som eljest alltid var lugn, gjorde i dag ett undantag från regeln och gjorde gemensam sak med kamraterna. Då Flora läste upp ett julkväde av eget fabrikat, och hela skaran skrattade av full hals däråt, då skrattade Rosi med — det var först, då Nelly som vanligt började pika Flora, som hon helt blitt bad:
— Nej, Nelly, jag ber dig, reta henne inte! Vi skrattade allihop, det var redan för hårt för Flora.
Melanie och Greta voro de enda, som inte kunde dölja en viss förstämning. De hade hoppats få resa hem till julen och blevo mycket snopna, då föräldrarna inte gåvo sitt tillstånd därtill, emedan de ej funno det passande att unga flickor företogo en så lång resa på egen hand.
Melanie ansåg sig till och med på allvar sårad över detta skäl för en vägran.
— Det är som om jag vore ett barn! sade hon förargad till Orla. Jag är sjutton år. Och dessutom utvecklad och förståndig nog att ansvara för oss båda två.
— Men du är så vacker, inföll Orla med en smula ironiskt tonfall, och det är farligt. Tänk om du råkade ut för något äventyr på resan. Det skulle ju vara alldeles förfärligt!
— Jag ber dig, Orla, förskona mig från dina elaka kvickheter! utbrast Melanie förargad, men i sitt hjärta kände hon sig likväl smickrad, den lilla fåfänga varelsen.
— Du tycker minsann bra om att höra det, skrattade Orla. Varför skulle jag inte få säga det? Det är ju intet ont i att
