Den här sidan har korrekturlästs

vara vacker — isynnerhet när man som du alls inte är fåfäng. För resten får du trösta dig med vårt sällskap. Vi äro ju kvar här allihop med undantag av de få, som bo här i närheten, och de fyra engelskorna, som miss Lead eskorterar hem. Stör nu inte vårt festhumör genom sura miner. Se på Lilli — kan du se hur utom sig av glädje hon är, och ändå vara ledsen själv?

Barnet sprang nämligen omkring från den ena till den andra, trappa upp och trappa ner och frågade var tionde minut, om det icke snart skulle bli afton och om inte Kristusbarnet skulle komma snart.

Äntligen blev det afton. Förestånderskan och fröken Gussow hade alltsedan klockan tu hållit sig inne i stora salen, och flickorna sutto i spänd väntan i ett därinvid beläget klassrum — naturligtvis i mörkret, ty man fick inte tända ljus förrän aftonens fest började.

Lilli kände sig en smula mörkrädd. Hon klängde upp i Elsas knä och slog armarna om hennes hals.

— Kommer Kristusbarnet snart? frågade hon återigen. Det är ju redan kolmörkt.

— Nu kommer han snart, tröstade henne Elsa och tryckte henne kärleksfullt till sig. Barnets smekningar tyckte hon så mycket om, och dess kärlek gjorde henne så lycklig. Snart kommer Kristusbarnet, och då skall du se, vad det blir vackert! — Skall jag berätta en saga för dig, så går tiden fortare?

— Gör det! Om Hans och Greta!

Men Elsa hade knappt hunnit över “Det var en gång”, då Lilli tystade henne.

— Nej, berätta inte, avbröt hon, jag ville inte höra sagor i dag. Jag måste tänka på Kristusbarnet. Känner du honom, Elsa, har du sett honom?


126