hon kom nu fram till dem. Hon lade sin arm över Nellys skuldra och frågade:
— Varför packar du inte upp din egen låda?
— Min låda? upprepade Nelly. Ni skämtar, fröken, inte har jag någon låda.
Elsa hade hört fröken Gussows ord. Hon såg hastigt och frågande på lärarinnan och denna svarade med ett leende av hemligt förstånd.
— Vem vet? fortfor hon. Se efter! Kanske att någon god fe varit här med något åt dig.
Elsa reste sig hastigt från sin nedhukade ställning och tog Nelly under armen.
— Kom, sade hon, så gå vi och söka.
Där stodo lådorna i rader, var och en hade tagit sin i besittning, men Elsa tittade efter längre bort och upptäckte slutligen en låda, som ingen ägare hade. Hon drog Nelly med sig dit.
Mycket riktigt, där stod med stora bokstäver på locket: “Miss Nelly Grey.” Det kunde inte vara något misstag, lådan var till henne.
— Vad vill det säga? ropade Nelly överraskad och blev röd om kinderna. Vem kan ha tänkt på mig? Är det säkert åt mig?
— Ja, visst är det åt dig, försäkrade Elsa strålande — nu först kände hon en verklig julaftonsstämning — tag bara av locket.
Ännu något dröjande följde Nelly denna uppmaning. Vilken överraskning! Där låg överst ett likadant klänningstyg, fastän i blått, som det hon nyss beundrat i ljusrött ibland Elsas presenter.
Och som de fortforo att packa upp, var och en ur sin låda, kunde de gång på gång jublande visa varandra lika-