dana härligheter. Än var det ett broderat förkläde, än kommo kulörta strumpor, handskar, ja, ej ens den korallkedja, som Elsa önskat sig med sådan längtan sedan flera år tillbaka, fattades bland Nellys skänker. Även åtskilliga ätbara presenter voro lika delade mellan dem båda.
I en ask, innehållande brevpapper, hade Elsa hittat ett långt, kärleksfullt brev från föräldrarna, och då Nelly öppnade sin ask, låg där även ett litet brev.
“Min kära Nelly,” skrev Elsas moder. “Jag får väl kalla eder så, då ni är Elsas bästa väninna? Min man och jag önskade så gärna giva er ett litet bevis på vår tacksamhet för den kärlek och vänlighet, som ni alltid visat vårt barn. Två väninnor måste också ha samma glädje — och det är med den tanken, vi hjärtligt bedja eder att mottaga lådans innehåll.
Med den uppriktiga önskan, att ni även framdeles kommer att förbliva en trogen väninna åt vår Elsa, skicka vi er våra hjärtliga hälsningar.
Anna Macket.”
Nelly föll Elsa om halsen och var ej i stånd till att få
fram ett ord. Rörelsen snörde ihop hennes strupe — tårar
förekommo däremot sällan hos vår Nelly. Den tidigt
föräldralösa flickan, som från barndomen varit van att bo än hos
den ena släktingen och än hos den andra, som saknat
föräldrars kärlek, hade nära nog glömt bort att gråta. Vem
skulle också ha brytt sig om hennes tårar?
— Din moder är en ängel! utbrast hon slutligen med helt låg röst. Hur skall jag kunna tacka för allt detta?
— Ja, min mamma är mycket snäll! medgav Elsa, som nu för första gången kände en varm, kärleksfull känsla för henne stiga upp i sitt hjärta.
132
