sidigt påpekade varandras svagheter — det hjälpte ofta bättre än allvarliga förmaningar.
Nelly hade framför sig ett helt berg av ätbara saker, som hon upptagit ur sina paket, där, jämte någon liten gåva, alltid funnos allehanda sötsaker.
Choklad, marsipan, apelsiner, russin och mandlar, pepparnötter och slutligen två ättiksgurkor, inlagda i en liten nätt porslinsask. Gurkor voro hennes förtjusning.
Hon skrattade och frågade, om man ansåg henne så omättlig.
— Se, där är ännu ett paket, fortfor hon, vad kan det vara för goda saker i det?
Men hon misstog sig. Denna gång blev en bok synlig, och när hon slog upp den; läste hon på titelbladet: “Tysk språklära”. Bredvid titelbladet låg en papperslapp med en liten vers. Nelly läste upp den:
“Vill poesiens väsen du studera,
det tyska språket du studera må,
då skall du kanske lära dig värdera
en vän, som nu du aldrig kan förstå.”
— Flora! ropade Nelly. Jag skäms över detta ädla sätt att hämnas. Ja, jag skall lära mig att förstå dig av den här språkläran, var säker på det. Kom och tag mig i handen, jag lovar att aldrig mera skratta åt din ljuva poesi, om den också vimlar av krossade hjärtan.
Orla fick ibland annat en pincenez och — — — o fasa! en ask med cigarretter. Fröken Raimar stod bredvid henne och såg den förrädiska gåvan.
— Vad är det? frågade hon. Jag vill hoppas, Orla, att du inte röker som en emanciperad dam? Jag skulle bli mycket ond, om du det gjorde. Men, avbröt hon sig själv, varför står
