— Det är en pik åt dig, kära pratmakare! ropade Melanie med systerlig skadeglädje och höll upp låset framför Gretas mun. Så här, för att du för framtiden måtte tiga vackert och inte vara näsvis.
Greta vände sig harmsen bort, hon kände sig föga uppbyggd över denna överraskning. Hon kastade låset tillbaka in i asken, där det legat, lade locket på och förrådde genom sin tydliga förargelse, att hon blivit träffad djupt.
Elsa hade dragit fram en hund ur en stor låda, som för övrigt var fylld med hö. Ingen levande hund, endast en av papp — brun och med vita tassar. Om halsen hade han ett rött band och på en liten vidhängande pappbit stod där med stora bokstäver: Bob.
— Orla! gissade Elsa genast. Hon hade så ofta talat med henne om sin hund. Hon tyckte nu själv att det var lustigt, då man skildrade hennes ankomst till pensionen med hunden på armen. Vad hon hade varit enfaldig — så hon hade plågat sin stackars pappa! Ännu en överraskning väntade Elsa, och denna blev hon nästan litet rädd för. I en nätt liten arbetskorg fann hon flera äpplen av marsipan.
Nelly stod bredvid och viskade till henne: — Dessa äpplen äro från det där trädet, du vet!
Då Elsa förskräckt såg sig om, fortfor hon lugnande:
— Du behöver inte vara rädd, ingen hör oss.
Allas uppmärksamhet var också för ögonblicket riktad åt en fågelbur, där en levande skrattduva satt. Annemie höll högst behagligt överraskad buren i sin hand.
— Nu kunna ni skratta i kapp, sade förestånderskan, duvan får du hänga i ditt rum. Men glöm aldrig, Annemie, att ge henne mat och dryck regelmässigt.
På detta sätt fick var och en någon skämtsam gåva — Rosi undantagen. Flickorna hade ansträngt sig. av alla krafter för
