— Låt henne vara, kära du, jag ber dig därom, bad hon lätt rodnande, och vändande sig till gästerna tillade hon: Det smärtar mig att nödgas säga, huru det verkligen förhåller sig, men Elsas uppförande tvingar mig därtill.
Och därpå berättade hon så skonsamt som möjligt, vad som förefallit.
Man skrattade däråt, ja, herr von Schäffer förklarade, att den lilla hade courage och att det var skada, att hon icke var en pojke. Hans högförnäma fru kunde icke instämma med honom, hen fann den vilda flickan rent av förskräcklig och kallade henne på hemvägen ett “enfant terrible”.
När de andra gästerna rest, stannade pastorn kvar. Han var en välvillig, överseende man, som höll av Elsa som en fader. Han hade döpt och konfirmerat henne, under hans ögon hade hon vuxit upp. På sista tiden hade han också, sedan den sista guvernanten rest därifrån, lett hennes undervisning.
En ögonblicklig, nästan pinsam tystnad inträdde. Var och en av de tre närvarande hade något på hjärtat, men drog sig för att säga första ordet. Herr och fru Macket sutto vid bordet, han rökande, hon ivrigt sysselsatt med ett handarbete. Pastor Wollert gick fram och tillbaka på golvet och såg högst allvarlig och begrundande ut. Slutligen stannade han framför amtmannen.
— Det kan icke hjälpas, käre vän, det måste sägas. Det kan icke gå längre på detta sättet: flickan har växt oss över huvudet, vi kunna icke längre styra henne.
Amtmannen såg förvånad på pastorn. — Vad menar ni? frågade han, jag förstår er icke.
— Min mening är, rent ut sagt, den, fortfor den förstnämnde, att barnet måste bort härifrån, i en pension.
— Elsa? I en pension? Men varför, hon har ju ingenting ont gjort! utropade Macket helt förskräckt.
14
