Den här sidan har korrekturlästs

i det enformiga pensionslivel. Två gånger i veckan kom dansläraren med sin fiol klockan sex på aftonen och lektionen började i stora salen.

Det var inte alla flickorna, som deltogo i dansövningarna. Småflickorna och engelskorna voro ej med därom, de sistnämnda förstodo så litet tyska och kunde ej heller finna något nöje i de enformiga dansstegen. Melanie delade deras åsikt och hade alltid ansett danstimmarna förskräckligt tråkiga.

— Det är verkligen ett måttligt nöje att hoppa omkring på det viset, sade hon till Flora en gång, då de voro ute och spatserade, vad skola dessa chasséer, dessa nigningar tjäna till? Vi kunna ju dansa förut och nog veta vi, hur vi skola niga och hälsa. Vi äro ju vuxna flickor, vet jag.

— Å ja, suckade Flora med en svärmisk blick över till den spegelblanka dammen, där gymnasisterna åkte skridsko, det kan väl gå för sig. Men det värsta är, att vi i två hela månader måste dansa utan kavaljerer.

— Så grymt tråkigt! Melanie var djupt uppskakad, då hon utropade dessa ord. Man behandlar oss verkligen med puritansk hårdhet. Utan kavaljerer! Det är oerhört!

— Ja, med puritansk hårdhet! upprepade Melanie, som fann uttrycket ypperligt. Om jag kunde begripa, varför vi inte skola få vara tillsammans med herrar. Man behandlar oss, som om vi vore barnungar.

De förskräckligt tråkiga månaderna förgingo emellertid, varpå fröken Raimar inbjöd några väluppfostrade ungherrar, som gingo på gymnasiet, att deltaga i dansundervisningen de sista frya veckorna.

Med vilken glädje dessa inbjudningar mottogos, behöver jag inte berätta. Ungherrarna ansågo det som en stor heder att bliva bjudna til dansaftnarna i pensionen. I år längtade de mer

141