— Jag hör man talar därinne, viskade Orla, jag tror att de redan äro där.
Hon lade örat till dörrspringan och lyssnade.
— Jaha, de äro där.
— Låt mig titta genom nyckelhålet, Orla, bad Flora nyfiken och makade undan den andra.
Hon böjde sig fram, men just som hon skulle se genom nyckelhålet, fick Greta ett anfall av poikaktighet. Hon skuffade till Flora, så att denna stångade med huvudet emot dörren. Det blev en allmän förskräckelse. Som en stormvind flögo de allesammans ända till rummets andra vägg. Tänk om fröken Raimar hört bullret! — Då hade vi ställt det vackert för oss, förklarade Melanie och kallade Greta tanklös och tölpaktig.
— Du är tokig, Greta, du är i högsta grad ouppfostrad, sade Flora ond, men Annemie skrattade, så att tårarna trillade utför hennes kinder.
— Var inte ond för att jag skrattar åt dig, Flora, sade hon, jag kan inte hjälpa det. Du såg så rolig ut — och så förskräckt, när du stångade dörren med din antika hårfrisyr.
Fröken Raimar hade verkligen hört en stöt mot dörren. Hon öppnade den därför, och då hon såg att flickorna stodo där, ropade hon till dem, att de skulle skynda sig.
Det var ett kritiskt ögonblick. I all hemlighet sökte de att maka fram varandra och bådo varandra gå först.
— Du får gå först, Orla, du som är den äldsta av oss, viskade Elsa.
— Jag är den yngsta, då kommer jag sist, ropade Greta, som eljest alltid var den första att göra sig hörd.
— Nej, Greta, bad Annemie, låt mig komma sist — jag har ännu inte skrattat ut.
Rosi var som vanligt den förståndigaste.
