Den här sidan har korrekturlästs

på. Naturligtvis låtsades de, som om de inte på minsta sätt brydde sig om dem.

Orla var mera uppriktig. Hon hade satt pincenezen på näsan och betraktade gossarna mycket obesvärat — vilket också sedan inbringade henne en skrapa av förestånderskan.

Greta och Annemie hade satt sig i en fönstersmyg och skrattade och pratade otroliga dumheter. Ej ens Nelly var helt och hållet fri från att söka göra sig bemärkt. Hon hade förstått att sätta sig så att hennes lilla nätta fot i sin guldskinnssko liksom utan avsikt stack fram under klänningen. Rosi däremot var naturligtvis varken kokett eller på minsta sätt upphetsad. Hon satt lugn och glad, som altid, såg rätt framför sig och var “dygdemönstret” även under danslektionen.

— Begynn! ropade dansläraren och klappade i händerna.

Orkestern, som bestod av en fiol och ett piano, stämde nu upp.

Och musiken klingade härligt i de ungas öron och valsen befanns “förfärligt vacker”.

— Vilja herrarna vara goda och bjuda upp! befallde dansläraren, och som berörda av en trollstav skyndade de danslystna ynglingarna fram, var och en till den av damerna, som han i tysthet utvalt åt sig.

För den sköna Melanie bugade sig tre herrar på en gång. Vilken triumf för hennes fåfänga sinne! Tyvärr kunde hon inte dansa med dem alla tre på en gång, utan måste trösta sig med vissheten att alla närvarande lagt märke till denna utmärkelse. Det hade visserligen inte alla gjort, men Flora och Greta hade märkt det och måste finna sig i den smärtande omständighet att de försmådda kavaljererna kommo och bjödo upp dem. De voro de enda bland alla de unga damerna,

149