som fått sitta. Isynnerhet Flora kände sig djupt förolämpad och följde med avundsamma blickar Elsa, som just valsade förbi med hennes “Apollo”.
Livlig blev knappast den första lektionen med kavaljerer. Förestånderskans närvaro och hennes mönstrande blickar orsakade också ett visst tvång. Nelly, som var särdeles uppmärksam på sig själv och rädd att göra sig skyldig till några språkfel, var ovanligt tystlåten, och ett par gånger, då hon skulle svara och ville uttrycka sig riktigt regelrätt, sade hon de mest egendomliga saker.
En av ungherrarna berättade att han skulle resa till England, när han studerat slut hemma. — Skall ni bli stadig där? frågade hon, men menade: Skall ni stanna där? En annan frågade om hon trivdes i Tyskland. — Ja, jag är alldeles förtjust i tyskarna, svarade hon muntert.
Men det gjorde ingenting, ty hennes barnsliga naivitet var lika vinnande, trots hennes språkliga fel. De unga herrarna blevo allesammans intagna i den engelska flickan, och då hon dessutom dansade bra, blev hon mera uppburen än någon av de andra.
Greta hade svårt att hålla sig tyst och värdig, och mer än en gång föll hon ur sin roll. Orla hörde henne en gång förplumpa sig betydligt.
— Vad heter den unga damen med lockarna? hade hennes kavaljer frågat.
— Det är Elsa Macket, svarade Greta genast, och nu började hon att berätta utförligt om henne. Hon har varit här sedan i somras, hennes pappa kom hit med henne. Hon är långt bort ifrån — från Pommern — och, kan ni tänka er, hon hade sin hund med och ville nödvändigt ha den med sig i pensionen. Det kunde fröken Raimar naturligtvis inte
150
