Det var henne därför i högsta grad emot, att de unga kavaljererna dagligen sökte att möta flickorna på deras promenader och få hälsa på dem. Hon kunde inte ens förstå, hur de kunde veta, vilken väg pensionärerna skulle välja, ty den ena dagen förde hon sin unga skara genom parken, den andra dagen genom dalen, den tredje bort åt bergen — men alltid kunde hon vara viss på att få se de röda gymnasistmössorna dyka upp, hon kunde omöjligt undgå dem. Gåtans lösning var mycket enkel, det var förmiddagseleverna som utförde förräderiet. De voro sändebud från sina bröder, släktingar och bekanta till helpensionärerna. De smugglade fram hälsningar, dikter, ja, till och med fotografier, och Flora begagnade sig av denna väg för att skicka sitt album till ungherrarna med begäran att de skulle skriva in originalpoem däri.
En dag — det var ganska nära slutet av dansterminen — stack man till Nelly en liten biljett. Hon skyndade sig upp på sitt rum, där Elsa befann sig, och öppnade den.
— Så oförskämt! ropade hon rodnande, sedan hon läst de få raderna. Hur kan den enfaldiga människan tillåta sig något dylikt emot mig? Jag har visst inte givit honom skäl till en sådan fräckhet. Härpå rev hon sönder biljetten.
Innan Elsa fick tid att uttala sin mening, kom Melanie inrusande, strålande av glädje.
— Flickor, ropade hon med sin läspande röst, jag måste tala om någonting för er. Men ni få inte förråda mig! Svär på att ni inte säga ett ord. Du också, Greta, vände hon sig till systern, som just kom in i rummet.
Naturligtvis gav hon sig inte tid att vänta på svaret. Hon sköt hemlighetsfullt regeln för dörren, tog fram ett litet brev ur sin klänningsficka och började att läsa högt.
152
