— Om vi inte skulle ha bal i afton åtminstone! sade hon suckande. Detta buller i huset — och så det sjuka barnet! Kunde vi inte uppskjuta balen, fröken?
— Ni ser allt i för mörka färger, kära fröken, svarade förestånderskan. Bullret kommer inte att störa Lilli — hur skulle det kunna nå ända hit? Och tänk så flickorna ha glatt sig åt denna kväll och hur hårt det vore att förstöra deras glädje. Ännu kan jag inte se någon fara, och vi kunna lugnt låta balen bli av.
— Balen, upprepade Lilli, som vaknat och hört de sista orden. Jag vill dansa — kläd på mig fröken! Låt mig få dansa
Fröken Gussow såg med en vältalig blick på förestånderskan. Nu måste hon ju inse, hur sjuk flickan var — hon yrade.
Men fröken Raimar förblev lugn. Hon gick fram till Lilli och tog henne i handen.
— Det är ju ljusan dag, Lilli, sade hon vänligt. Ser du inte, hur solen skiner? I afton skall du få dansa, men ännu är det alldeles för tidigt. Lägg dig och sov en stund till — när du vaknar, är du frisk och kry, och får på dig din vackraste klänning.
— Solen skiner, upprepade barnet, liksom uppvaknande ur en dröm och såg med trötta ögon bort åt fönstret. Därefter lade hon handen på pannan och sade sakta:
— Ack, fröken, jag har så ont i huvudet.
— Det går nog över, kära barn; tag bara din medicin ordentligt.
Hon kysste Lilli och sökte övertyga den uppskrämda lärarinnan, att den lilla sjuklingens fantasier hade ingenting att betyda — det hände ofta hos livliga barn vid ett feberanfall, utan att det behövde innebära någon fara. Och efter dessa uppriktigt menade trösteord lämnade hon rummet.
